Det var inte så att han gett fullkomligt vika för nostalgin. I alla fall trodde han inte att det var så. Anton hade alltid varit en person som tänkte mycket. På livet, på döden, på det som varit och det som komma skall. Idag tänkte han på barndomen och det var betydligt mer gemytligt än några av de andra temana. Han tänkte specifikt på sommaren med fönsterputsen. Sommaren då han för första gången kände att han fått vänner han brydde sig om.
Han kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var först. Varför just den sommaren, varför just fönsterputs och varför just idag? Nog för att han bodde i samma hus som på den tiden och nog för att det var sommar igen – och således tid för fönsterputs. Men vad gjorde just denna dag, denna morgon, speciell?
Sedan förstod han. En vind förde en särskilt bekant doft, eller snarare en kombination dofter, till honom på terrassen. Det var kaprifolen som börjat blomma. En särskilt doft som inte kan mätas med någon annan, enligt honom. Kaprifolen i kombination med en annan, för Anton, välbekant doft. Doften av rengöringsmedel mot fönsterruta. Den glömmer man inte i första taget.
Han hörde ett idogt spolande någonstans och han reste sig från sin stol för att se bättre ut över takåsarna. Var kom ljudet och doften ifrån? Sedan såg han. Det var en grupp med barn, ungefär 12 år gamla, som hade fullt stå i att putsa fönster. Förutom att barnen klädde sig annorlunda än han gjorde under sin sommar med fönsterputs för 60 år sedan så var det som att se tillbaka i tiden. Längre ner på gatan, på huset som nu tillhör familjen Brandt, utfördes fönsterputs. Med slang och rengöringsmedel, stegar och samarbete. Precis som på hans tid.
Det var besynnerligt. Det var roligt att se samtidigt som det var lite sorgligt. Sorligt för att det var ett så tydligt bevis på att tiden gått, och han kunde inte förklara just varför det var så uppenbart. Samtidigt var det fint eftersom barnens fönsterputs vittnade om att livet fortsätter. Människor fortsätter att leva och samarbeta.
Om han hade frågat barnen om varför de utför fönsterputs skulle de säkert svara samma som han hade gjort på 60-talet. Att de gjorde det för att säkra upp godiskassan för den sommaren. Ingenting hade förändrats, förutom allt.
Anton satte sig i sin stol på terrassen igen och såg ut över husen och i förlängningen havet. Det var en fin morgon, detta. Ingen nostalgi eller fönsterputs i världen skulle få ändra på det.