Stig blickade tillbaka till barndomen den dagen. Han satt på bänken på den lilla balkongen i huset han bott i sedan barnsben. Ensam och plikttroget drack han sitt kaffe i när majsolen kikade fram över takåsarna. Blicken var fäst på havet, i horisonten, i historien.
Han tänkte på hur det var att vara barn där. Hur han, somrarna i ända, lekte med alla barn i kvarteret. Vissa som bodde i byn permanent men många som var det han kallade för sommarbarn. Det var en fin tid.
Just den här dagen tänkte han på han och kamraternas arbete med fönsterputs. Det måste vara sommaren 1954 eller -55. Havet och vindarna hade varit särskilt skoningslösa den våren och behovet av fönsterputs var stort i byn. Fördelen med att putsa fönster just där, just då, var att det fanns många förmögna människor. Många knösar som inte orkade genomföra sin egen fönsterputs och som inte grämdes över att betala barnen 500 kronor per putsning. De tyckte nog till och med att de gjorde dem en tjänst och så var det väl på många sätt.
Stig skrattade till då hans hjärna spelade upp olika scenarion som hänt just den sommaren. Han tittade ner på vägarna, buskagen, tomterna som rann ner mot vattnet. Varenda hus i krokarna hade fått fönsterputs av honom, Hans och sommarbarnet Yngve den sommaren. Det var en lukrativ verksamhet, sannerligen. Bara en vecka in på sommarbarn-perioden hade de tjänat så mycket pengar att de kunde äta obegränsat med glass den sommaren. Till och med glass med strössel.
Fönsterputsen tog upp stora delar av deras vardag. Vissa dagar var deras föräldrar tvungna att strängt beordra dem att komma hem och ”lämna grannarna ifred”. Då var de snabba på trasan morgonen efter. De möttes vid trevägskorsningen nere vid kiosken och putsade sig sedan genom dagen. De bestämde till och med där och då att de aldrig skulle sluta med fönsterputs. När de var stora skulle de starta verksamhet där i byn. De skulle ta ännu mer betalt och spendera pengarna på de sätt som de skulle tyckas lämpligt. Alla skulle bo i varsitt hus – ett grönt, ett gult och ett blått – och så skulle det vara för resten av livet. I all framtid.